Ni vet den där rackarns hunden Cleo som har fyllt de flesta blogginläggen här? Ja, hon. Det blir inte så mycket mer med det nu.
Över bara en natt ändrades hon till världens lyckligaste hund till världens sjukaste. Jag har aldrig sett ett djur i ett sånt dåligt tillstånd förut. I torsdags förmiddag blev hon dålig så att hon inte kunde resa sig upp själv, vägrade äta och spydde så fort hon fick i sig vatten.
Jag var ensam med henne hela dagen igår och idag. Vad skulle jag göra? Jag såg att hon led. Det är ju vi som håller ihop. Vi är ju palls. Det är ju faktiskt henne jag hänger med mest av min tid här. And I did what friends are for. Vi låg tillsammans på mattan på barnens rum och bara sket i våra dagliga rutiner vad det gäller promenader, träning, mat och bokläsning. Där låg vi, tätt, hon och jag.
När det kom till så sent som ikväll så insåg vi att hon kommer inte klara natten. Ja, vi har varit flera vändor hos veterinären de har haft olika teorier om virus, magsjuka, bakterier men ändå så har inga drastiska åtgärder åtagits. Martina tog Cleo till veterinären för att få dem att ge henne dropp. Jag hjälpe Martina att bära Cleo till bilen. Hon var så svag och kall. Bara skinn och ben. Jag ville egentligen inte säga hejdå men var så illa tvungen.
30 minuter senare ringer Martina och säger att hon inte klarade sig. De hann inte ens sätta in droppet..
Det är så sjukt. Hur det bara kan vända? Vad hände egentligen? Det gick så fort?
Jag har skrivit mycket om henne i bloggen men det har varit för att hon har i mellan åt varit det mest händelserika i mitt liv. Egentligen är det inte så negativt som det låter. Jag har verkligen trivts i hennes sällskap. Hon kom hit till familjen i maj och då bestämde jag mig för att inte bli allt för fäst vid hundskrället för att jag visst att jag kommer inte vara här förevigt. Och jag har lätt för att göra just det, fästa mig. Cleo blev inget undantag och så blev det. Vi har hängt ihop varje dag sen i maj förutom när jag var hemma i Sverige (då hon förövrigt var helknäpp för att jag inte var hemma). Vi har promenerat ihop, sprungit ihop, styrketränat ihop, lagat mat ihop, tvättat ihop, städat ihop, kollat på tv ihop, solat ihop. Eller ja, hon har väl mest tittat på. Men ändå. Grejen jag vill komma till att vi har haft varandra enda sedan i maj, småpratat lite, stört oss på varandra. Vi har hängt utan att den där pinsamma tystnaden tränger sig på.
Varje kväll har hon legat vid min sida när vi kollar på TV. Ikväll sträckte jag ner handen flera gånger för att klappan på henne men insåg varje gång att hon inte var där och hon aldrig kommer vara det mer. Hon skulle ju vara hunden som i flera år framöver skuttar av glädje för att jag kommer och hälsar på familjen.
Jag gillade verkligen henne och jag vet att hon gillade mig med. Trots att jag bestämde att jag inte skulle så såg jag nog sett henne lite som min i alla fall.
Älskade skoätarhund. Ditt liv blev alldeles för kort. Men jag tycker ändå att vi tillsammans hann fylla det med många bra saker, härliga skratt och stunder. Saknar dig redan!
Här är lilla Fiscleo som ganska så nyhemkommen i maj
Hon tyckte egentligen aldrig om det där med foton och poser.. Förlåt
Puss på dig min skithund du kommer alltid ha en plats i mitt härta <3
PS. Astids stora nalle som du alltid brukade ligga på luktar fortfarande du och när jag håller i den känner jag fortfarande din värme. Ska begära ett strängt tvättförbud på den! DS
