amandalunberg.blogg.se

Nej jag ska inte fara hem till Sverige.. Inte än..

På söndag ska vi nämligen iväg på en riktig familjesemester, mallis i tre veckor! Det ska bli så himlans skönt att komma iväg lite. Men vadå?? Du lever ju i en semester med sol och strand varje dag?!?! Jag vet att det är exakt så du tänker just nu! Därför ska jag nu ge mina motargument i punktform. Det ska bli skönt att komma iväg ett tag för att:(OBS!! argumenten är icke i inbördes ordning)
1. Jag bor just nu bara några mil från Europas enda öken. Därför har jag nu inte sett naturlig växtlighet och grönska sen jag var i Thailand i december 2012!
2. Jag ska under dessa veckor träffa Sofia som bor och jobbar på Mallorca.
3. Komma bort från alla kötthuven som tjoar och tjimmar för att en blondin går förbi. Mallorca en mycket mer internationell del av Spanien än vad det är här.
4. Språkbarriären är förhoppningsvis mindre där, återigen mer internationellt.
5. Familjen har tidigare bott på Mallorca och vet därför om alla smultronställen så jag ska få se Mallorca på riktigt.

På söndag morgon åker vi till Valencia där pappa Rodrigo ska visa mig runt i staden. På kvällen hoppar vi på nattfärjan till Mallorca. Under våra tre veckor där kommer vi bo i familjens sommarlägenhet i Palma. Det ska bli så himlens mysigt verkligen!

Dock så har vi ett litet problem.. Förvaringsutrymmet i bilen. Mamma, pappa, jag, två kids och hundfan (såklart) ska med plus packning för tre veckor. Jag har fått direktiv om att packa snålt, vilket absolut inte är min starka sida.. Jag började packa i min lilla väska. Den är redan överfull och jag har inte fått i hälften av mina nödvändigheter.. Så jag tog beslutet att lägga mig bredvid väskan istället och hoppas på att den ska lösa problemet åt mig. Än så länge har den inte lyft ett finger..

Skitväska!

God eftermiddag!

Jag ligger just nu i sängen och äter frukost, spansk korv och avslagen cola. Ja mina vänner, ibland lyxar jag till det ordentligt!

Igår var det meningen att vi skulle ha en girls night out, jag och två till aupairer som jag har träffat här. Men när Amanda hade sminkat upp sig(vilket sällan händer här) och tagit på sig sin klänning så kommer smset: "stannar nog inne ikväll".. WTF?!?! Mina killkompisar skulle ut och de frågade om jag ville hänga med. Alltså vände vår girls night out till en boyz night out! Trots min sockersöta klänning och mitt blonda lilla hår blir jag ändå på nått vis ännu mer man när jag bara hänger med killar än vad jag är annars. Jag blir en i gänget liksom, spottar, dricker öl, pratar barskt och kör sjukt okvinnliga dansmoves på dansgolvet. Ibland tror jag att ödet inte riktigt kunde bestämma vad det skulle bli av mig. Det kanske bestämde sig för en pojk men ändrade sig i sista sekund men missade att göra vissa ändringar?

Aguilas är verkligen en sommarstad och man kan ha 1000 möjligheter att ha en kul sommar här. Och det har jag verkligen. Men ibland så saknar jag mina tjejer där hemma. Ibland saknar jag faktiskt att vara en tjej rakt igenom. Vara seriös men ändå inte liksom. Ni vet ju vad jag menar? Vi skulle kunna ha såå sjukt kul här verkligen! Men istället hänger jag som sagt mest med killarna. Jag blir, ursäkta uttrycket, sjukt kukblokerad! Jag menar de fattar inte att jag är en tjej på 21 år som faktisk kanske skulle tycka att det vore lite kul att flirta lite när jag ändå går ut. Eftersom att det inte händer allt för ofta..

Jag har haft mina aningar att det finns vissa intressenter i boyband men igår fick jag det verkligen bekräftat. Eftersom att jag blir kukblokerad av dom så tänker jag att jag hjälper dom att ragga lite istället för att:
1: De skulle behöva träffa någon
2: Då får jag mer space för mig själv och kan kanske för en gång skull inte ha denna blockering fastklistrad på mig.

Jag börjar helt enkelt dansa in i folkvimlet och letar tjejer. Jag här en hejare på att fiska så jag hittar genast en grupp damer som ser trevliga ut. Varpå jag hintar till plåster som hänger efter mig:"seså! Dansa med dom nu! Försök närma dig lite!"
Han: "Skakar lite osäker på huvudet."
Jag: "Jo! Kom igen nu! "
Vi står där ett tag och dansar lite lätt.
Till sist tittar han mig djupt in i ögonen och säger: "Jag vill inte ha dom. Jag är inte intresserad. Jag vet redan vem jag vill ha."
Madre mia! Fan vad jobbigt det blev nu. What to do? Jag drar fram med säkra kortet och spelar dum:"Jahaaaa Vad kul juu! Eeeeehh heeee" Och försöker sedan dansa därifrån. Hmm det där gick ju lite sissodär..

Jag förstår inte. Varför kan man inte bara vara vänner? Måste det alltid vara någon som tror något mer? Jag är så sjukt trött på dessa kärleksförklaringar som jag får från mina friends.. Jag menar jag gör ju alla kvinnliga fel som går att göra så detta borde inte hända..

Aja.. Man kan säga att fiskelyckan var liksom inte framme. Varken för mig eller dom..

Hej!

Igår åkte jag, Martina och barnen till en alldeles fantastisk strand. Vi solade, badade och byggde sandslott. Alltså en helt okej onsdagseftermiddag.

För den som inte har så stor inblick i mitt liv så kan jag berätta för er att jag är ganska ensam emellanåt. Men det gör mig inte så mycket. Jag trivs med det. Dock så har jag i princip slutat gå till stranden ensam. Detta är inte för att jag känner mig ensam på standen utan att jag får helt enkelt inte vara ifred. Jag överdriver inte när jag säger att spanska idioter med dåliga raggningsrepliker kommer fram varje gång jag är där.
- Hallå där snygging!
- Vet du vad klockan är?
- Har du en tändare?
- Pratar du spanska? Pratar du engelska? Jag skulle vilja lära mig engelska.. Kan du hjälpa mig?
- Varför är du här själv?

Osv..

Dock så verkar det som att mina små älskade barn gärna skulle se mig med en spansk man och gå hand i hand på stranden med honom och stanna här i Spanien for ever.

Så.. Igår tog Astrid 2,5 saken i egna händer. En kille i 25 årsålderna kommer upp ur vattnet efter en liten simtur.

Astrid: Jag heter Astrid. Jag heter Astrid! JAG HETER ASTRID!!!
Mamman till killen(eller hans kanske lite för gamla flickvän): Eh jag tror hon pratar med dig..
Killen vänder sig om: Jaha du pratade med mig?
Astrid: Ja.. Jag heter Astrid. Det här är min syster Ines och där är min mamma. Och hon där borta. Hon heter Amanda. A M A N D A heter hon. Amanda!! Hon tar hand om oss. Amanda!!!!!

Det verkade ju inte alls uppgjort på nått vis. Typ som att jag eller Martina hade bett Astrid att presentera mig för honom lite extra.

Dock gjorde Astrid detta utan framgång. Tack för hjälpen Astrid men jag är inte riktigt intresserad ändå.. Dock fick jag misstänksamma blickar från hans mamma/äldre flickvän resten av strandvistelsen. Det är tydligen inte populärt att leja barn till att taggar här i detta spanjorland..

Yes, idag är jag alldeles alldeles ensammen hemma. Om man inte räknar rackarhunden Cleo förstås. För övrigt så kommer vi rätt bra överens nu förtiden. Hon har dragit ner på käkandet av mina kläder och skor vilket för att stridsyxan ligger nere för tillfället. Förutom att hon krafsar och gnäller utanför min dörr i två timmar på min ensamma sovmorgon så stör hon inte alls. Vi har det nästintill mysigt ihop.. Där ser man!

Varje ny dag så säger alltid Martina: " Herregud, idag är det verkligen varmt! Varmaste dagen hittills! " Och ja det stämmer faktiskt. Det blir bara varmare och varmare. Jag vill inte låta gnällig men FAN VAD JOBBIGT DET ÄR! Så idag har jag och Cleo lyxat till det ordentlig..inne.. framför TVn.

När hela familjen är på AquaPark så betyder det att jag och Cleo har fått välja film själva utan att någon skriker "nääääääää! Den vill inte jag se! Det måste vara spanskt tal! Givetvis så va ingen av alla 1000 barbiefilmer med på urvalslistan. Vi har ätit lyxfrukost och glass i soffan med både fläkt och AC!

Men självklart har vi kombinerat på nöje med nytta. Vi körde på engelskt tal men med spansk text för att förbättra vår spanska.

Senare så funderar jag på att ge mig på ett försök att ta mig till köpcentret och se om det finns något kvar på rean såhär tre veckor efter reastart.. Men då får inte Cleo följa med för det är no peros allowed.. Så attee synd Cleo

De va de, vi hörs!

Så sjunger den lilla krabban Sebastian i min favoritbarnfilm, Den Lilla Sjöjungfrun. (Hon, som förövrigt är sjukt snygg. Lite småavis på henne faktiskt.. )

Igår blev jag tillfrågad av en vän till familjen om jag ville med och dyka för de var en man kort. Ja visst, tänkte jag. Bäst att passa på. Här är nämligen ett av de bättre ställena i Spanien att dyka på. Klockan tidigt på morgonen blev jag upphämtad av familjens vän och vidare till stället som anordnade dyket. På uppfarten till den spanska idyllen möts jag passande av fyra håriga, rökande, barska 45plusare. Ska jag vara ärlig så kände jag mig rätt så bortkommet med mitt blonda lilla hår och svajiga spanskakunskaper. Jag kunde liksom inte göra så mycket. "Vill ni ha hjälp att bära utrustningen till båten?" Blickarna som tittade på mina späda svenska armar sa: "lilla gumman, vi kan nog lösa det här. Vi män!"

Efter mycket vankande fram och tillbaka på gårdsplanen hoppade vi äntligen in i bilarna för att ta oss till stranden där vi la i båten. (Eller ja, dom)

Väl på stället där vi skulle dyka var det dags att plumsa i. Allt vad jag lärde mig i Thailand om säkerhetskontroller på egen och dykpartnens utrustning var totalt oviktigt, enligt spanjorerna. "Jaha, på med utrustningen och hoppa i bara!" "Eeh okej.." Tänkte jag. Gjorde som jag blev tillsagd. Lutade mig bakåt och litade på att spanjorerna valde utrustning efter kvalitet och inte kvantitet.

Väl under ytan, inga problem. Nedstigningen funkade som den skulle. Inga blem! För den som aldrig har dykt innan, så är det inte superlätt. Även om man tycker att man är king när man får på sig utrustningen och provar i en liten ofarlig pool, så är man liksom inte det. Det kan jämföras med när man övningskörde bil med mor och far. Man tyckte att man förtjänade körkortet vid 16 års ålder. Sen när man hamnade på körskolan insåg man att man inte kunde ett skit.

Eftersom att detta kom så plötsligt så hade jag liksom inte tid att friska upp minnet innan dyket. Så väl under vattnet insåg jag att det där med tekniken för att få rätt flytkraf inte riktigt funkade. Detta betydde att jag paddlade mer med armarna och benen. Andades in och ut snabbare och mer ojämnt. Detta för att inte flyta upp och sjunka ner. Följden av detta blev en framkallat astmaanfall.. Under vattnet.. På flera meters djup..

Jag signalerade med mina händer till min dykpartner: jag får ingen luft! Jag måste stiga upp mot ytan!
Han: skakar på huvudet
Jag med mina händer: jo, seriöst! Jag kan inte andas! Upp! Nu!
Han med huvud och finger: nej nej nej!
Den här lilla konversationen tog verkligen på mina sista krafter vilket gjorde att helt plötsligt trodde jag att jag var som Ariel i min favoritfilm. Sjöjungfrureflexen var ett faktum. Jag spottade ut min enda chans till luft. Vilket jag ångrade med det samma. Jag vet liksom inte vad som flög i mig. Jag öppnade munnen och satte snabbt tillbaka munstycket, vilket resulterade i en strupe full med saltvatten. Efter en stund hade jag lugnat ner mig och kunde fullborda dyket. Dock så var ett glas vatten eller två det enda jag kunde tänka på under resterande 40 minuter på havets botten pga allt saltvatten jag hade fått i mig.

Förutom den traumatiska upplevelsen med andningen. Hur var dyket?
Jo alltså. Det var helt okej. Jag såg olika sorters fiskar, Sjöstjärnor, sjöborrar och koraller. Men alltså jag måste ändå säga att jag blev nog lite bortskämd där i Thailandet. Utbudet på fiskar i regnbågens alla färger lös liksom med sin frånvaro. Om detta ska vara ett av de bästa ställena att dyka på i Spanien så är jag inte jätteimpad.. Då åker jag hellre någon annanstans nästa gång.

Hur är det med hälsa så här dagen efter? Några biverkning?
Jag har fått en förslitningsskada i käkleden efter att ha haft det förbannade munstycket i munnen. 1, 5 cm är allt jag kan öppna. Så jag har svårigheter när det både gäller tandborstning och förtäring.. Så till min tandsköterska till mor: jag slarvar inte med tandborstningen. Jag kan helt enkelt inte öppna käften!

Havet är djupt, jävligt djupt!
Buenas noches!


Ps. Jag tror inte att Ariel heller är specialsöt när hon kippar efter andan.. Ds.

Falskt alarm! Förlåt Cleo, det var inte meningen att bli så arg på dig. Det verkar som att sidan av mig som lägger mina saker på smarta ställen, glömmer bort vad jag har lagt dom, får panik på att de är borta och lägger skulden på små oskyldiga hundar fortfarande finns kvar hos mig. Frågan är ju om den sidan någonsin kommer växa bort eller om den är permanent? Hur som helst mina favisbikinitrosor är återfunna. Och hänger nu på tork bredvid mig!

Resten av min lediga dag spenderade jag på stranden med en av mina spanska vänner, Elena. Efter stranden tänkte jag att jag skulle ta en sväng till köpcentret. Jag blev som vanligt sen så jag släpade fram pappa Rodrigos cykel och bräsade iväg. För det första så blev det inte så mycket bräsade efter ca 100 meter för sen va bokstavligt hela Aguilas ute på luciatåg.. Trottoarer och strandpromenaden var fulla. Folk som inte känner att de är i vägen tål jag liksom inte. När jag har sagt "ursäkta, får jag komma förbi" 20 gånger och kört in i både strandpromenadsräcket och personen i fråga 7 gånger så känner jag att den här personen har lite att jobba på.. Hur som haver.. Som jag sa så var jag redan sen till stängningen och Lusse Lelle som va ute och lussade idag gjorde inte direkt att min ankomst påskyndades. Svettig och frustrerad glider jag in på köpcentret 10 min innan stängning. Gutt 10 min av reashopping hinner jag med ändå! Synd bara att butikerna inte släpper in någon 10 min innan stängning så fröken Amanda får glatt cykla hem igen. Thanks for nothing liksom..! Det enda jag fick med mig hem var en ledsen och öm mus som inte alls tyckte om den hårda cykelsadel..

Min fråga är då hur män klarar av att cykla? De som klagar på minsta lilla stöt. Det måste vara hemskt..

Godnatt


Lägg till 1000 Astrid så har vi mängden deltagare i dagens luciatåg.

Seriöst blir så trött! Just nu är det bara jag och hunden hemma för familjen har åkt till Murcia över dagen. Tänkte ta en sväng till playan, går in på mitt rum för att ta på mig bikinin..

Vart i helvete är mina nya bikinitrosor?? Jag hade dom igår och de är inte någonstans i rummet. Inte i en låda, på tork, i väskan.. Ingenstans! Jag har höga misstankar på hunden. Varför? Jo den är inte första gången isf som hon snor och käkar trosor och pyjamaser.. Jag har frågat ut henne och hon har inget starkt alibi. Jag vet liksom att hon här varit hemma hela dagen. Hon tror att hon kan lura mig, men eeh näe lilla vän!

Nu ska bara hitta kvarlevorna. Den stora sommrrean har börjat här i Spanien så jag hoppas att mina trosor finns kvar! Seriöst den här hunden börjar bli skyldig mig såå mycket pengar nu.. Undrar hur hon ska ta sig ur det här?

Den 5 maj var det Ines tur att fylla hela 6 år. Hennes mamma ville då uppfylla hennes högsta önskan. Hon slet men att övertala barnens far att de skulle skaffa en hund. Efter mycket om och men så åkte de till en gård för upphittade/hemlösa hundar och kom hem med den sötaste lilla svarta vovven. Dock så var hon sjukt undernärd men fortfarande en liten skönhet.

Men under de senaste veckorna så är det typ som att självaste satan har flugit i henne. Hon bokstavligt slaktar allt som kommer i hennes väg. Hon slaktar dockor, nallar, leksaker, flippflopps, sandaler you name it! Jag vet inte hur många av mina egna skor jag har slängt pga slaktskador. Men jag kände ändå att the botten was nådd är jag vaknade till att hundjäveln slaktade mina nyinköpta löparskor, som förövrigt är de enda skorna jag inte har fått skoskav av.. Okej om jag serverar henne skorna så att de bara ligger på golvet och säger "ät mig". Men de här skorna hade jag verkligen gömt undan..

Jag säger då det.. HUNDJÄVEL god natt med dig!


Bilden nedan är från innan hon blev en skomördare, de blå flippfloppsen var det första offret..

Jag har på senare tid gått och blivit lite besatt av mörk choklad. Det är numer en last i mitt liv. Den här underbara lilla skapelsen är mustig, intensivt chokladsmakande kladdkaka som bakas med mörk choklad istället för kakao i smeten. Sjuk.. Den är bara så sjuuuk! För bästa smak och konsistens, baka denna kladdkaka minst en dag före servering. För den som gillar att småäta håller den sig länge i kylen länge :)

Ingredienser
250 g mörk choklad
1 dl kallt, starkt kaffe (varmt går oxå bra)
250 g rumsvarmt smör
2 dl strösocker
4 st ägg
2 krm salt

Till servering:
Funkar med vad som, grädde, gräddglass, vaniljglass. eller ät den som den är bara. Det tycker nästan jag är godast!
Om man vill så pudrar man på lite florsocker

Gör så här:
Sätt ugnen på 175°.

Smörj och bröa kanterna på en form med löstagbara kanter ca 23 cm i diameter med olivolja(jag hade inget smör, men man brukar nog använda det)

Bryt chokladen i bitar och lägg den i en bunke. Tillsätt kaffet. Ställ bunken över vattenbad och låt chokladen smälta i kaffet under omrörning. Tillsätt smör och socker lite i taget när chokladen smält. Rör hela tiden så att smöret smälter och allt blandas väl. Ta bort bunken från värmen.

Vispa äggen lätt. Rör ner ägg och salt i chokladsmeten. Häll smeten i formen. Grädda i nedre delen av ugnen ca 50 min.

OBS! Låt kakan kallna innan servering.

VARNING: Finns risk för viktökning i samband med förtäring!

På senare tid har jag gått och blivit en riktig husmor. Utöver mina vanliga sysslor som att städa barnrum, gå till stranden och parken med barnen, natta dem, ge dom frukost och torka deras små stjärtar så bakar jag, lagar svensk -och spansk husmanskost och den lite modernare hitta-på-maten.

Idag slog jag till på fläskkotletter. Vad ska jag hitta på till detta? Det är sjukt svårt eftersom att här äter man inte sås som vi gör hemma. Och kotletter med bara kokt potatis eller ris låter ju inte superupphätsande.. Därför slog jag till på morotsmos med persilja. Sjukt gott!

Kotletter:
Stek kotletterna i smör tillsammans med några vitlöksklyftor(antalet efter tycke och smak) i ca 4 min på varje sida. Salta och peppra såklart.

Moset: Till mig och två små kids (3 pers)
Koka 4 normalstora potatisar och 2 normalstora morötter i småbitar.
Mosa morötter och potatis med en stavmixer tillsammans med lite smör så att det blir bitar kvar i moset. I hackad/klippt persilja och salt. Blanda runt med en sked. Klart!

Som vanligt är jag för hungrig för att ta bild men eftersom detta varken är en matblogg eller fotoblogg så får ni ha överseende med detta!

För er som väntar på något gott så lägger jag även inom en snart framtid upp receptet på min sjuuuka kladdkaka!

Puss

Nu sitter jag på bussen hem från ett besök hos mamma och pappa. Och nej mina kära vänner jag har inte varit hemma i Sverige utan att säga till. Mamma Ingela och pappa Leif har under två veckor bott på hotell i en stad som ligger ca 1,5 timmes bussresa från Aguilas där jag bor.

Förra söndagen när jag fyllde år så kom de till mig då vi käkade middag med min spanska familj. Super mysigt!

När mamma och pappa såg mig för första gången på tre månader brast mamma inte helt oväntat i gråt av lycka. Det kan du ju inte skriva på din blogg! Det är ju pinsamt! Tänker mamma nu när hon läser detta. Men näe.. Mamma är sån och klart att hon har saknat sin lilla minsting. Så klart att man får gråta!

Det var jättekul att visa dem mitt hem, min familj och min stad. Mamma, som just nu är sjukt impad av allt jag gör, tyckte att det var fantastiskt vad duktig jag är på spanska och att jag reser själv är ju oxå fantastiskt. Knyter nya kontakter osv osv.. Jag måste faktiskt hålla med henne om att jag är rätt så bra. Detta trodde jag liksom inte att jag skulle göra för ett år sedan när jag inväntade min semester på min dåvarande arbetsplats.

Mammsen och pappsen stannade i Aguilas i två dagar och sen åkte jag och hälsade på dom på deras hotell. Det var ett fint hotell med pool, nära till vattnet och självklart Leffes standard, all-inclusive! Till pappas lycka så betyder ju detta fria drinkar i poolbaren från 10.00-24.00. Dock så vill jag ju inte hoppa upp och göra ett kors här i busstaket när det kommer till buffén som serverades varje frulle, lunch och middag. Jag antar att jag har blivit lite bortskämd med hemlagad spansk mat med bra råvaror! (Och ja, jag har gått upp i vikt sen jag kom hit!)

Efter en härlig kortvisit så va det dags att säga hej-så-länge och kramas på busstationen. Jag som är pappas lilla flicka har svårt att hålla tillbaka tårarna när den hårde Leffe Livvakt fäller sina tårar. Helt plötsligt står vi alla tre och är plaskblöta i ansiktet.. Så himla fint!

Fler bilder från senaste veckan kommer inom kort!

Puss