amandalunberg.blogg.se

Igår åkte jag, Martina och barnen till en alldeles fantastisk strand. Vi solade, badade och byggde sandslott. Alltså en helt okej onsdagseftermiddag.

För den som inte har så stor inblick i mitt liv så kan jag berätta för er att jag är ganska ensam emellanåt. Men det gör mig inte så mycket. Jag trivs med det. Dock så har jag i princip slutat gå till stranden ensam. Detta är inte för att jag känner mig ensam på standen utan att jag får helt enkelt inte vara ifred. Jag överdriver inte när jag säger att spanska idioter med dåliga raggningsrepliker kommer fram varje gång jag är där.
- Hallå där snygging!
- Vet du vad klockan är?
- Har du en tändare?
- Pratar du spanska? Pratar du engelska? Jag skulle vilja lära mig engelska.. Kan du hjälpa mig?
- Varför är du här själv?

Osv..

Dock så verkar det som att mina små älskade barn gärna skulle se mig med en spansk man och gå hand i hand på stranden med honom och stanna här i Spanien for ever.

Så.. Igår tog Astrid 2,5 saken i egna händer. En kille i 25 årsålderna kommer upp ur vattnet efter en liten simtur.

Astrid: Jag heter Astrid. Jag heter Astrid! JAG HETER ASTRID!!!
Mamman till killen(eller hans kanske lite för gamla flickvän): Eh jag tror hon pratar med dig..
Killen vänder sig om: Jaha du pratade med mig?
Astrid: Ja.. Jag heter Astrid. Det här är min syster Ines och där är min mamma. Och hon där borta. Hon heter Amanda. A M A N D A heter hon. Amanda!! Hon tar hand om oss. Amanda!!!!!

Det verkade ju inte alls uppgjort på nått vis. Typ som att jag eller Martina hade bett Astrid att presentera mig för honom lite extra.

Dock gjorde Astrid detta utan framgång. Tack för hjälpen Astrid men jag är inte riktigt intresserad ändå.. Dock fick jag misstänksamma blickar från hans mamma/äldre flickvän resten av strandvistelsen. Det är tydligen inte populärt att leja barn till att taggar här i detta spanjorland..