Blandade känslor..
Ni vet när man är så lycklig och glad så att man känner att man bara vill stå och hoppa och skrika ut sin lycka? Så är min hjärna just nu. Jag ska åka hem! Jag ska få träffa min familj och vänner. Jag har fått ett fast jobb som förmodligen varar enda fram till sommaren vilken jag är sjukt glad för. Jag kommer även förhoppningsvis få en tid till en specialist som kan hjälpa mig att gå ordning på min käke så snart som möjligt. Vilken lättnad! Helt fantastiskt! Jag känner att jag inte har varit mig själv på sistone då huvudvärken och värken i käken har blivit mer eller mindre konstant och värktabletter hjälper inte. Så ja, det ska bli jätteskönt att komma hem!
Som sagt, hjärnan är hur glad som helst och jag känner glädjen och lättnaden sprider sig inom kroppen men sen samtidigt så så vill inte armar, ben och skrik hänga med. Jag kommer också behöva säga hej-så-länge (igen, det där återkommande hej-så-länge) till världens underbaraste familj. Jobbet jag har fått börjar den 7e januari och flyget går den 30e december. Jag hinner med att fira in den nya året med mina vänner hemma vilket jag är jätteglad för. Jag ser fram emot det jättemycket eftersom att jag inte har träffat dem på länge och några veckor in på 2014 så kommer vi alla befinna oss på olika ställen i världen. Men samtidigt så såg jag verkligen fram emot nyårsfirandet med familjen med druvor, cava och god mat. Och Sofia som skulle komma på besök och vi skulle ha en riktigt kul nyårsnatt här i Aguilas. Jag blev lite tagen på sängen nu och vet inte riktigt hur jag ska landa i detta. Jobbet som jag sökt hade jag givit upp hoppet på och hade siktat in mig på att komma hem iallafall tidigast mitten av januari och då vara arbetslös.
Att berätta för barnen att jag helt plötsligt ska åka hem är jobbigt. Jobbigare blir det när jag får som svar att de inte vill att jag ska åka. Eller ja, Ines iallafall (trots vår osämja emellanåt. Jag visste att hon gillade mig hela tiden!) Astrid är en glad liten skit på alla sätt och har ett minne som en guldfisk, vilket är sjukt charmigt på en liten treåring! Men hon är liksom inte alltid med på noterna så att säga. Antagligen kommer hon gå runt i lägenheten och ropa efter mig som hon gjorde sist när jag var hemma i Sverige och hälsade på. Sen efter ett tag har hon förmodligen glömt att jag har varit här i 10 månader i hennes liv.. Hope not!
Hur som helst, blandade känslor..
Puss